Att veta att ditt liv om bara några dagar tar slut känns helt ofattbart. Att en liten ridskoleponny kan ta så stor plats i ens hjärta känns ungefär lika ofattbart. Igår träffade jag dej sista gången, stod och kramade dej länge, lät tårarna droppa ner i din päls och strök dej över din varma mule.

I lite över 7 år har jag haft lyckan att känna dej, det var kärlek vid första ögonkastet från min sida när såg dig stå i din spilta och tigga godis. Några veckor senare fick jag rida dej för första gången, sitta på den vita prinsessponnyns rygg och njuta av varje sekund. Du var den första hästen jag galopperade med, hoppade med och föll av. Alla minnen är så klara så det nästan är smärtsamt. I över ett år så var du den enda hästen jag red, det gjorde ju så klart bandet mellan oss ännu starkare men det var den lilla stunden före och efter varje lektion när jag satt i din spilta och njöt av att få vara nära dej som har betytt.
Sen blev du halt, gick med på nybörjarlektioner nu och då när du var bättre för att sedan bara stå i hagen och skräpa. Efter att du nu de senaste 4 månaderna bara stå och njuta av livet trodde alla att du kanske skulle vara bättre, det var ju trots du som fortast av alla skrittade tillbaka till stallet från betet men när den slutgiltiga prövningen kom och du skulle travas en bit för att se om du kanske kunde gå som sällskapshäst så kunde alla se att du var halt, ända uppifrån korset. Då togs beslutet som är anledningen till att jag skriver det här inlägget och på måndag morgon så..

Du kommer bara stå helt lugnt och sen går det jättesnabbt, innan du hinner märka någonting så travar du iväg till trapalandas evigt gröna ängar - Östrahults Sonette, prinsesshästen som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta♥